Race Report- Linköpings halvmarathon 2016

Sämre uppladdning får man leta efter. Efter en vecka vrålförkyld var det in i det sista högst oklart om jag skulle komma till start i Linköpings halvmarathon. Sent omsider beslutar jag dock att starta men lovar samtidigt mig själv att lyssna på kroppen och bryta om det inte skulle fungera.

Dagen är hur som helst helt perfekt ur en löparsynpunkt och det enda som jag har svårt med är tiden då loppet startar. Klockan 13 är iofs en bra tid för att man (läs jag) slipper gå upp tidigt. Hatar det. Det är dock en dålig tidpunkt att starta ur ett näringshänseende. Jag hinner liksom äta frukost…och sen bli hungrig. Problemet då, är att det är alldeles för nära inpå loppet för att äta igen…egentligen… Skit samma tänker jag! Jag vägrar springa hungrig eller riskera magkramp för att sportdrycken blir för stark för min tomma mage. Jag klämmer en korv med bröd. Det har väl aldrig skadat någon?

Vips så är det dags för start. Jag och min kompis ställer oss långt bak. Vi har för avsikt att prata bort de timmar vi ser att vi har framför oss. Hon springer sin första halvmara någonsin och vi konstaterar att ”this is it”, nu gör vi det bara!
Helt plötsligt rör 700 löpare på sig och vi är på g. Första 10 km kan vi snabbspola förbi eftersom vi babblar oavbrutet om sådant som ni inte har med att göra i denna blogg 😉
Känslan av att bara rulla på och njuta är galet härlig och just i detta då kan vi springa till månen och tillbaka utan vidare spisning.

12 km…ouch…mina fötter börjar gnälla något om att man måste träna på asfalt om man avser tävla på asfalt…Kompisen börjar också komma ur sin rosaskimrande tillvaro och vi konstaterar att det är dags för plan b. Vi springer fyra minuter och går en, då har vi något att fokusera på.

Det rullar på och även om samtalsämnena börjar sina något så är vi fortfarande vid gott mot. När vi närmar oss målet går det liksom upp för mig att min kompis just håller på att klara sina allra första halvmara (säkerligen inte sista) och i vanlig ordning blir jag  larvigt tårögd (som jag alltid blir när människor flyttar sina gränser). Det är något så sinnessjukt mäktigt när människor utmanar sin komfortzon och just idag får jag vara och uppleva det!

lkpghalvmara16_2

Jag messar henne dagen efter för att höra hur kroppen känns. Hon svarar att den känns bra och lägger till att hon letar cykel. Jag kastar in frågan om halvvättern 2017.  Det dröjer en halv minut, sen svarar hon:
”Taget!”
…hon är så jävla grym…

Tack Hanna för en härlig halvmara. Let’s do it again!
Tack också till tävlingsledningen för en väl arrangerad tävling!

~The end. For now…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: