Race Report – Halvvättern 2016

Kl. är 05:00 och alarmet tutar. Jag vill inte. Jag hatar morgnar. Andreas påminner mig lite fint om att det var jag, och ingen annan, som satte oss i en startgrupp runt 08 på morgonen. Han hade lika gärna kunnat förkorta sin diplomatiska utläggning och helt enkelt sagt ”ditt fel, skyll dig själv.”

Efter en minimal frukost bär det av mot Motala. Inte taggad alls. Byter om. Gäspar. Fyller vatten. Gäspar. Pumpar däck. Gäspar. Rullar till starten. Gäspar. Startar. Börjar vakna.

HV16

Wohooo! Livsandarna återvänder och vi fullkomligt rasar fram (eller nja, men det är så det känns och nu försöker jag förmedla en känsla här, ingen vetenskapligt belagd verklighet).
Mil efter mil läggs bakom oss och jag sneglar på klockan och inser att det här kan banne mig ta sig rätt bra om vi bara håller i.
Vi skippar första depån (och ja, vi stannar ibland för vi älskar slätbullarna!) och ger oss på Omberg. Det går över förväntan med tanke på att jag fortfarande är lite täppt i näsan och jag kör till och med om cyklister på vägen uppför (cyklister med vett nog att planera sitt lopp kanske ska tilläggas…). Nerför rullar zipphjulen nästan för bra och ibland tycker jag att det är lite läskigt…

Efter denna upp- och nergång rullar vi på i samma fina tempo på platten och alla pinnar på fint…förutom jag…det händer något här och det tar komplett och fullkomligt tvärstopp. Jag får be dem sänka farten och jag lider hela vägen fram till depåstoppet. Slätbulle, kaffe och pinkapaus – sedan är det dags igen…

Det går inte, jag kan inte, benhelvetena svarar inte och huvudet är inte med. Jag släpper iväg de andra och min tanke är nu att försöka rulla igenom sista nio milen på egen hand, i en betydligt lägre fart än vi haft hittills.

Vad händer då? Jo, det här som gör mig så jädra lycklig och förbannad på en och samma gång. Pappa stannar hos mig. Fastän krutgubben har hur mycket pulver som helst i sina cykelben så lägger han sig nu (som typ hundra gånger förr) stadigt framför mig och drar…och drar…och drar…och drar.
Mitt i all trötthet och dåliga samvete för att jag sinkar pappsen hittar jag lite kraft i att ligga på rulle och bara fokusera på trampa. Jag tittar igen på klockan och konstaterar att under sex timmar fortfarande är en möjlighet – det kan vara ett nytt mål!
Jag biter i och kroknar, biter i och kroknar, biter i och kroknar, biter i och kroknar en gång till och sedan gnäller jag lite om hur trött jag är.
Vid sista depån har vi knappt styrfart och pappa frågar om vi inte ska stanna ändå. Jag fräser tillbaka att ”Nej, nu ska jag FAN hem!” varpå en dam vid sidan av banan brister ut i gapskratt och konstaterar att den mannen hade en mycket bestämd kvinna med sig idag.
Till slut kommer i alla fall den efterlängtade långa nedförsbacken och vi ser att det fortfarande kan gå på under sex timmar om vi bara ”spurtar” lite.

Jag rullar över mållinjen på 05:59, och jag lovar, jag har inte en meter till i mig just denna dag! Men det gick! Med hela 25 sekunder tillgodo så gick vi under sex timmar. Nu vill jag ha öl.

Tack pappa för ”din trygga rulle” och förlåt för att ditt yngsta barn inte klipper navelsträngen, utan behöver barnvaktas även i vuxen ålder 😉

hv16_2

Hur det gick för de andra? De rockade fett och körde ifrån oss så det sjöng om det!
Nästa år – då jäklar…

~The End…for now.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: