Race Report – Amfibiemannen 2016

Så var det dags, dags att plocka ut vinsten från tävlingen jag vann i början av året. Nämligen tävlingen vars pris var att tillsammans med Vitaminmanagers VD, Jojje Borssén, köra två swimrun-race denna sommar.

När jag vann tävlingen hade jag för avsikt att vara i mitt livs form den 29 juli när den första tävlingen skulle gå av stapeln…men…livet kom i vägen (som så många gånger förr…) och där stod jag nu. Inte i mitt livs form. Men tack och lov inte i den sämsta formen ever heller.

Nervöst att köra med någon man inte riktigt känner även om jag måste säga att Jojje är en av de mest lättsmälta människor jag träffat. En glad, ganska sorglös yta vars insida består av muskler, energi och ett stort, nej förresten, ett gigantiskt entreprenörshjärta!
Få personer jag träffat har så mycket idéer som denna man. Bara det mötet är fascinerande för en trygghetsknarkare som jag själv. Vi hinner köra ett par träningspass ihop innan första race och frågan som dröjer sig kvar efteråt (förutom trötthet i kroppen då förstås :-)) är hur en ensam människa kan bära runt på SÅ mycket idéer…?
Vad som är nästan ännu mer fascinerande är hans förmåga att genomföra och implementera alla dessa idéer. De flesta människor jag sprungit på är antingen bra på att komma på idéerna men kassa på att gå från ord till handling, eller så är de kassa på idéer men grymma på implementation. Jojje dock, han verkar besitta skills i båda delarna.
Jag kör hemåt och känner mig lite som en grå massa som aldrig varit innovativ i hela mitt liv men å andra sidan är jag grym på att exekvera någon annans idé 🙂

Hur eller hur. Nu är vi här och nu ska vi köra. Vi tuffar på och inledningsvis tar vi det hyfsat lugnt. Det går bra fram till vändpunkten men där någonstans måste någon (en såna dära pokémon kanske…?) bankat en gummiklubba i mitt huvud. Det går segt, segt som sirap. Energiknippet framför mig trummar på dock, lika oförtrutet. Blir han aldrig trött?
Nej, det verkar inte så. Läser tankar gör han också, för varje gång jag vill lägga mig ner och kräkas kastar han bak lite uppmuntrande ord.

amf16_2

Helt plötsligt sitter Aron Andersson där (vet du inte vem det är, kolla upp!) och jag tänker att ‘skärp dig nu för fan Therese’. Aron har knappast haft en räkmacka men han gnäller inte, då ska jag fan i mig inte jag gnälla över att jag har lite (mmja eller mycket) mjölksyra.

Helt plötsligt hör jag dessutom galningen framför mig i linan utbrista:
”Nu börjar jag komma igång!”
Ehhh…say what!!!??? Men ok, dra mig hem tänker jag och är så innerligt tacksam att jag sitter fast i lina bakom.

Sista simningen är lite grisig men rullar ändå på. Sista kilometrarna försöker jag bita ihop men inser i efterhand att jag lyckas sådär…vi tar oss i alla fall i mål på en åttonde plats och med det är jag väldigt nöjd!

Amf16

För fjärde gången har jag tagit mig runt Amfibiemannen och vem vet? Kanske är jag tillbaka igen nästa år.

~The end, for now.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: