Race Report – Kalmar Ironman 2016

Orden ekar i mitt huvud. ”You are an Ironman”. Jag vill uppleva det, jag vill springa längs den långa mattan och höra speakern säga just så. ”Therese, you are an Ironman!”

Det hela började egentligen för ganska många år sedan när det allra första triathlon-fröet såddes i mitt huvud. Året var 2009 och jag gjorde lumpen. Ett av mina befäl var galet triathlonfrälst och han hade gjort just ironmandistansen (som då hette järnmannen), i Kalmar. Innan vi lämnade 2:a pluton i Halmstad fick vi till uppgift att plita ner en bucketlist på ett slitet block. Jag skrev då bland annat att jag någon gång ville genomföra en Ironman. Jag skrev det, helt utan att tro att det verkligen skulle hända.

Åren gick och jag genomförde ett par triathlon av den kortare arten men jag funderade egentligen aldrig på ett Ironman. Förra året bestämde vi oss  för att åka ner och heja fram kompisar i Kalmar och jag tror att det var kört i ungefär samma sekund som vi kom in på Stortorget. Stämningen var helt galen. Helt galen.
Sagt och gjort. Väl hemma var vi anmälda illa kvickt och nu skulle det tränas. Detta skulle bli året, året av strukturerad och kvalitativ träning. Och sedan hände verkligheten. Nytt jobb, snoriga barn, tappad motivation och allt annat som hör livet till.

Nu har året i alla fall gått och här var vi nu. I Kalmar. Med husvagn. Med ångest.
Hur fan tänkte jag egentligen? Dagarna innan start passerar och det jag minns bäst är möjligtvis vårt möte med Måns Möller som tappat bort sin mobiltelefon. Låt oss säga så här…om jag var nervös så var Måns ultranervös… Mötet gav oss ett skratt och jag hoppas att det ger honom bra underlag till nästa show. Vi hinner också med att träffa lite goda vänner vilket lugnar nerverna en aning.

ironman
Förberedande bild ifall ifall vi alla kommer i mål.

 

växling
Cyklarna incheckade!

 

Klockan är 04:30 och klockludret ringer. Jag hatar mig själv och får säga åt Andreas tre gånger att sluta vara så in i helvete über-positiv. Jag tvingar i mig lite frukost och vi ger oss av.

Väl i växlingsområdet vankar jag av och an som en hysterisk kvinna med förlossningsvärkar…tillslut får jag vatten på cykeln, däcken pumpade och hinner dessutom gå på toaletten.

Simning. Möjligtvis dagens enda delmoment som inte framkallar ångest i mig. Jag ställer mig lite försynt precis mellan 1:20 och 1:30. Egentligen vet jag att jag nog kan simma lite snabbare men jag är livrädd att bränna för mycket krut för tidigt i loppet.
Jag träffar Kalle och Henrik i startfållan och vi byter lite uppmuntrande ord innan vi slutligen ger oss iväg. Vi pratar om sluttider och jag har kalkylerat att 14,5 till 15 timmar kan vara ett rimligt mål för dagen…

Simningen blir ett ena långt lyckorus. Jag har ställt mig aningen långt bak men njuter allt jag kan av att simma om den ena efter den andra. Hela kroppen är i sync. Så mycket att när jag får armbandet avslitet av en medtävlare så fångar jag bara upp det i ett simtag och fortsätter simma utan att stanna. Nästa simtag stoppar jag lite snyggt in armbandet under våtdräkten och just där, i en millisekund, känner jag mig som Emma Igelström (som för övrigt ”bara” slog mig med typ 25 minuter…på simningen! ;-)).

Upp ur vattnet och in för växling. Min strategi är klar. Ta det lugnt. Du slåss inte om segern. Du får inte ta slut. Unnar mig en lång växling innan jag rullar ut på cykeln.

Det är magiskt med dimman över bron men nu är det dock inte längre jag som kör om någon. Nej, nu är det jag som bara tyst får acceptera alla som fullkomligt susar förbi på lätta ben. Jag påminner mig själv om att köra mitt eget race och att inte låta mig dras med i en fart jag inte kan hantera. De första nio milen flyter på och jag unnar mig att säga högt till mig själv att ”nu vänder det, nu är du på väg hem”. Efter 12 mil är det dock inte så roligt längre. Jag har spenderat vad som känns som tre veckor i toakö och nacken vill gå av. Jag möter Andreas och ropar till honom. Han bara skakar på huvudet och jag kan se att han har ont. Modet rasar ner i underjorden och benen känns som gelé… Då plockar jag fram mitt hemliga vapen, som ju inte kan anses så hemligt längre eftersom jag skriver det i en jäkla racerapport men ni fattar grejen va?
Jag visualiserar målgången och hur speakern säger att nu, nu är du en ironman! Jag tänker mig publiken, Andreas, min syster och känslan! Känslan av att ha tagit sig sjukt långt, helt på egen hand!
Jag trampar vidare. Än är jag inte ute för räkning. Jag slår av på takten lite och försöker att bara slappna av och njuta!

Inne för växling. Jag letar febrilt efter min storasyster och hoppas, hoppas att få en glimt av henne när jag kliver av cykeln. Jag hittar henne inte och jag är lite desperat efter ett känt ansikte just nu (det visar sig i efterhand att uppdateringen på liveresultaten laggat, så hon trodde i sin tur att det hade hänt något, eftersom det såg ut som vi stod still).
Jag unnar mig ännu en lugn växling och nu, nu är det upp till bevis. Ett Marathon kvar. Jag sneglar på klockan och ser att jag hittills har tiden på min sida!

Jag går ut på löpningen och håller ett stadigt 6:30 tempo. Det känns lite löjligt att hasa fram men jag har haft mycket problem med mina fötter senaste året och löpformen är inte vad den borde vara. Efter ett halvt varv blir jag passerad av Emma Igelström och hon tar sig tid att säga några uppmuntrande ord. Det piggar upp för jag har fortfarande inte sett till syrran (som absolut sett mig, skrikit på mig, fotat mig och nu tror att jag är nära att vägga eftersom jag inte reagerar…).
Det rullar på och jag går på varje vätskestation för att vara säker på att få i mig energi. När det känns tungt plockar jag fram känslan för två år sedan när kroppen bokstavligen stängde ner och allt höll på att gå åt helvete. Då hade jag gett min ena njure för att kunna göra det jag just nu gör! Jag trummar på och på varvningen efter två varv står hon äntligen där, eller ja, jag ser henne denna gång, min SYSTER! Jag blir så glad att jag ger henne en stor svettig puss, mitt på munnen, innan jag går ut på sista varvet. När jag passerar målrakan för sista gången så bränner det redan bakom ögonlocken. Fan! Det är nära nu. Det kan gå…

therese löp
Bildbeviset på att syrran visst stod där första varvet…

 

Jag ler hela sista varvet tror jag. Jag peppar på de som ser trötta ut och jag orkar till och med öka litegrann. De sista två kilometrarna flyger jag fram (definitivt inte men det har ni redan listat ut…) och jag hör vännen Viktorias ord i öronen. Njut! Fira! Var stolt!

Och så är den plötsligt där, målrakan, den högt efterlängtade målrakan!
De sista hundra metrarna bölar jag som Lille Skutt (helt utan att skämmas det minsta)!
Jag tackar kroppen, hjärtat, huvudet och den svenska sjukvården för att jag får uppleva detta…och i bakgrunden hör jag speakern säga:

-”Therese, you are… an IRONMAN!”
Bild1untitled

 

Jag gjorde det. Jag tog mig runt. Det tog 13 timmar och 16 minuter men vad sjutton gör väl det. Jag gjorde det.

När adrenalinet sedan lämnat kroppen glammar jag till det genom att spy på stororget…men vad gör väl det? Jag är ju en ironman!
Andreas fångade dessutom spyan på bild, om någon önskar bevis 😉

 

~The end. For now…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: