Bakslag är till för att övervinnas!

En liten update så här på vårkanten. Har jag lyckas hålla min plan om kontinuerlig träning? Nja, på ett ungefär skulle jag vilja säga att jag har gjort det. Tyvärr har faktorer som jag inte kan påverka satt lite käppar i hjulet och detta har bitvis påverkat min motivation negativt. Därför ska dagens blogginlägg handla om det aktiva valet att inte alltid acceptera sitt öde!

Under en period har jag känt mig trött och märkt att hjärtat uppträtt lite oroligt av och till. In i det längsta valde jag att inte fundera på det men efter ett tag tar det sunda förnuftet över och jag bestämmer mig för att min hjärtläkares uppmaning om att ”alltid höra av dig vid förändringar av hjärtaktiviteten” kanske betyder att jag borde ringa dem nu? Nu är jag så evinnerligt trött på att springa hos kardiologen så att jag nästan hellre badar i barnsnor men ok. Sagt och gjort, jag skickar ett mail och får svar att de vill träffa mig dagen därpå för att kika på pacemakerns historik, de ringer mig senare under dagen för att bekräfta vilken tid.

I samma veva som allt det här så drar jag på mig en riktig bondförkylning och blir liggande hemma ynklig och dan. Då jag redan normalt har ett rejält lågt blodtryck brukar jag ofta känna mig lite yrslig om jag blir riktigt sjuk och denna gång är inget undantag. Att hjärtat sedan ”beter sig” av och till gör inte det hela mer behagligt. Så, helt klart är jag värd lite glass när jag är så nära att fullkomligt förgås av min förkylning? Självklart glömmer jag bort att om jag nu ska resa mig upp efter att ha legat i soffan i typ en vecka bör jag kanske ta det aningens piano. Jag sätter av och marscherar ut mot köket. Någonstans mellan soffan och köksbordet känner jag sockerdrickan i benen komma, det lilla bekanta trycket över bröstet, fjärilarna som flyger runt i halsgropen och det härliga illamåendet. OK, jag kommer svimma hinner jag tänka…beslutet jag tar efter det kan man ju fundera på…jag tänker att jag ska försöka ta mig fram till bordet och hålla mig i det. Jag gjorde typ det, fast jag tog emot mig med hjälp av pannan istället för händerna. Clever!
Vaknar på rygg i köket och känner något varmt och mysigt på kinden. Tar mig in i badrummet och får fan mini-panik i typ 10 sekunder. There is blood everywhere!!!
Jag ser ut som värsta MMA-fightern (minus musklerna såklart) och jag försöker tvätta mig samtidigt som jag sitter på toastolen och halvhänger över handfatet. Förväntar mig att max halva ansiktet sitter kvar. Efter tvätten blir det ett larvigt litet jack kvar i pannan…ja, ett bordshörn för att vara exakt!
Hade jag nu varit MMA-fighter hade jag fan inte ens kunnat bryta matchen, jag hade bara lite nonchalant smetat vaselin i halva fejjan och fortsatt.
Tur för mig att jag inte är MMA-fighter…

Jag gör ett halvhjärtat försök att torka upp efter mig och lägger mig sedan på soffan och ber Andreas komma hem på lunchen och köpa med tejp för att fixa mitt löjliga lilla jack. Han suckar men gör som jag säger och kommer sedan hem och tejpar som en gud! Senare på sjukhuset fick jag mycket beröm för den fina egenhändiga tejpningen. Där sparade jag allt lite på skattebetalarnas pengar! HA!

På eftermiddagen ringer sköterskan för att stämma av tiden för morgondagens besök och här någonstans så slutar min hjärna att fungera…jag berättar alltså för henne vad som just hänt och på två sekunder blankt har hon ändrat sig och vill nu istället att jag åker till akuten för ett EKG.
NÄÄÄJJJ. Jag gillar inte sjukhus men jag hatar fan akuten! Jag är trött, mår illa och vill ju helst bara lägga mig och sova. Tyvärr är det också så att man aldrig vågar chansa när någon tidigare haft trassel med hjärtat (ja, ja, jag VET. Det är bra att dubbelkolla men fan liksom, hälften av gångerna är man ju inte ens döende när man kommer dit).
Andreas tittar strängt på mig och jag inser att jag inte har något val. Så, vi åker dit och likt ett barn på bilresa frågar jag typ var tionde minut om jag får åka hem snart. Det får jag inte. Trycket ligger kanonlågt, pacemakern jobbar stenhårt och med tanke på hur medtagen jag är vill de nog gärna röntga huvudet också. Yay! Jag ska alltså sova över också…Kanonkul…

Som ni förstår bidrar jag till mångfalden på kardiologen och min roomie är kanske bara 50 år äldre än mig denna vända. Hon är nyopererad och sover därför på rygg. Och just det. Hon snarkar också. Som ett jäkla tröskverk! Mitt i alltihopa blir det tvärtyst och jag undrar om jag ska trycka på larmknappen…? För att se det från den ljusa sidan så vaknar min roomie klockan 05:00. Då blir det min tur att sova…
Hon var i alla fall grymt söt och trevlig så jag förlåter henne för timmerstockarna hon drog natten innan.
Dagen förflyter och det tas prover, jag kräks, tjatar om att få åka hem och vinner tillslut!

Belagd med utegångsförbud, ensamförbud och en kortare sjukskrivning får jag äntligen komma hem! Ett dygn på sjukan känns som en månad, minst.
När jag laddar ner sjukintyget för att maila det till min arbetsgivare slår texten emot mig med all kraft. ”Kvinna med hjärtsjukdom inkommer…”. Kvinna med hjärtsjukdom. Hjärtsjukdom. Fy fan.
Nu är det ju inte så att jag är helt tappad bakom en vagn och överkörd, jag fattar ju också att man inte utför x antal operationer på ett friskt hjärta men hjärtsjukdom??? Det låter ju som att jag är 100 år gammal och jävligt sjuk. Det är jag ju inte…jag bara bidrar till mångfalden inom hjärtvården ju…

Eftersom det är ganska trist att ligga hemma så har jag funderat ganska mycket på formuleringen och kommit fram till att det ju a) är sant men b) jag som bestämmer hur jag förhåller mig till min situation och det har jag ju faktiskt gjort sedan dag ett i den här cirkusen.
Jag tror att inställning gör halva jobbet i de flesta situationer och därför sätter jag nu mitt statement sedan länge på pränt:

Jag kommer aldrig att anpassa mig efter min sjukdom,
den är välkommen att anpassa sig efter mig!

Så!  Så snart jag fått den här infektionen ur systemet och bukt med den nydebuterade arytmin så ska jag upp på banan igen. Jag har ju ett Ironman att köra i sommar!

Och tack all sjukvårdspersonal i Sverige. Hur står ni ut med alla oss knäppgökar? Ni borde få varsitt bragdguld. Minst.

The end. For now…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: