Varför så glättig?

Fick en fråga på min mail från en person som läst senaste inlägget i min blogg. Hen undrade varför jag valde att ha en så glättig ton när jag skriver om så allvarliga saker? Att det kanske  kan upplevas som att jag förlöjligar sjukdom och andra människors illamående genom att skoja bort det.
Först tänkte jag bara svara hen på mailet men sedan kom jag på att det kanske finns fler där ute som tycker att det är lite märkligt, så jag postar mitt svar här i bloggen istället.

För mig har min resa med hjärtat pågått sedan 1989, med lugna år i mitten och en topp under 2014. Det har emellanåt varit sanslöst jobbigt och i de värsta perioderna tror jag att man utan tvekan hade kunnat klassa mig som deprimerad. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja för omvärlden hur jag egentligen mådde och förbjöd i stort sett min dåvarande chef att ens berätta för mina kollegor varför jag var borta från jobbet.

En bit in i resan insåg jag att det var ohållbart att fortsätta skådespela en längre period. Jag prövade att öppna dörren en aning och släppa in folk. För att orka prata om det, när jag var mitt i det, behövde jag skapa distans. Jag löste det genom att väva in tramsiga anekdoter och en humoristisk underton. Det fick en hel rad positiva effekter att jag började berätta och någonstans här började jag må bättre.

Det finns fortfarande stunder när jag missunnar hela omvärlden allt gott och bara vältrar mig i min egen sorg över att jag faktiskt ibland ändå måste anpassa mig efter mina förutsättningar eller inte får samma utdelning av den träning jag lägger ner. De stunderna blir färre och färre men helt klart finns de. Jag hanterar det ofta som ett skadeskjutet djur. Jag drar mig undan (men inte för att lägga mig avskilt och dö, tack och lov), utan för att tillåta mig själv att sörja en stund, i fred. När jag är klar med det återgår jag till det liv som jag har och som faktiskt är fantastiskt värdefullt och fyllt av familj, kära vänner och andra glädjeämnen.

Att skriva och berätta om saker som hänt är ett sätt för mig att bearbeta, återuppleva och hantera upplevelser. Ibland skriver jag för att kunna gå tillbaka och minnas glädjen (som mina race reports) och ibland skriver jag som ett steg i en bearbetning och aktiv coaching av mig själv. Med risk för att flumma ur totalt nu så är det som en slags egenterapi – jag vet liksom aldrig vad som ska bli skrivet innan jag sätter mig framför tangenterna. När det sedan är skrivet är det hanterat och jag kan lämna platsen där det lagrats i hjärnan oallokerad igen, redo för nya upplevelser (roliga och mindre roliga) att lagras…tills dess att jag tömmer minnet nästa gång.

Det finns förstås en hel del av mitt skrivande som aldrig någonsin når någon annans ögon men jag kan lova, det är skrivet på samma tramsiga sätt som de inlägg ni läser här. Jag är nog förprogrammerad att ”humorisera” och vissa saker har man bara ingen lust att ändra på…

The End. For now…

2 thoughts on “Varför så glättig?

Add yours

  1. Heja Therese!
    Det måste ju vara vars och ens ensak hur man hanterar saker och ting. Har du ni hittat ditt sätt så kör på!
    Kram Helen NFC

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: