Race Report – Kanallöpet 2017

Hur sent får man egentligen skriva en racerapport kan en undra? Hur sent som helst bedömer jag och eftersom det är min blogg måste jag väl ändå kunna bestämma det ;-).

Här kommer i alla fall en som legat ofärdig sedan Kanallöpet den 7/5 2017.

Lite sådär impulsivt bestämde jag mig kvällen innan Kanallöpet för att delta i årets upplaga. Löpningen har gått lite sådär under året men jag tyckte att det var dags för en formcheck i alla fall.

Jag känner mig obehagligt lugnt på tävlingsdagen och konstaterar att förutsättningarna är ganska snudd på optimala (tänk om min gamla chef läst detta nu, han avskyr ordet optimalt. Han har jag rätt dessutom, finns väl inget som kan förbli optimalt i en så föränderlig värld som vi lever i…men hur eller hur, nu var det ju min blogg…).
Jag placerar mig långt bak i startfältet och har den där träliga känslan av att idag, idag blir ingen bra dag. Väldigt ofta när det där pappet och fjärilarna i magen saknas på startlinjen så blir inte dagen alls vad jag hoppas på. Jag kör på i alla fall och första varven på spåret blir rent ut sagt förjävliga! Det dammar och yr så mycket finfin sand att när vi väl kommer ut på asfalten så kan ingen längre andas…typ alls. Jag har fortfarande inte fått rent skorna. Eller lungorna tror jag. Undrar om en enda astmatiker överlevde???

Jag knapprar på första och andra kilometern i en högst behaglig fart. Min styrka och min största fiende i ett enda paket. Uthållig som fan men så in i h-vete långsam. Och bekväm. Jag surar ihop på mig själv och tänker att jag kanske skulle ta och satsa en endaste gång. Gå med någon som går för fort och se hur långt det håller? Vad är det värsta som kan hända liksom? Jag har ju ändå pacemaker liksom… *duuuhhhhh*

Jag debatterar en stund i huvudet och en liten ögonblink senare ligger hon där, till höger om mig. Gudinnan som plogar på, aningen fortare och sjukt stabil i steget.
– ”Jag kör!”,  hör jag röstens huvudet säga. Så jag kör!
Alltså, generellt sätt skulle jag inte säga att jag lider av speciellt mycket röster i huvudet men ibland blir det så ensamt att springa långt så man tager vad man haver om ni förstår vad jag menar…

Gudinnan matar på och jag ligger med, inte med fjäderlätta ben men jag hänger med. Sliter litegrann när hon är nere och tangerar 5:15 tempo men tänker att jag ska med bara liiite till. Helt plötsligt känner jag mig urstark. Jag bara kör, vi kör och mitt i allt får jag ett infall och tackar henne för hennes fantastiska rygg (ja, man snitsar till det lite med löparspråk och säger att man tar en rygg när man låter någon agera farthållare *hajjar du tugget liksom* ;-)).
My mistake kan man säga. Hon blir kanonglad och hojtar glatt tillbaka att den får jag så gärna använda…sen skuttar hon iväg som en jäkla gasell över savannen…med sin nyvunna kraft och fantastiska rygg. *bläääsch*. Så mycket fick man för ett tacksamhetens ord.

Ingen rygg, ingen ork och helt jäkla ensam. Jag tokramlar genom taket och helt plötsligt är jag nere på 6:30-6:40 tempo. Vad f-n hände, jag får bryta?!? Jag maler på i tre kilometer och den inre striden är nu så stor att den pyser ut genom munnen i form av väl valda svordomar och högljudda stön.

Sedan händer något igen (vilket ni vid det här laget börjar förstå att det alltid gör när jag får för mig att springa, cykla eller simma långt…det är liksom som en evig vågrörelse av alla sinnesstämningar en människa kan befinna sig i).
Jag hör helt plötsligt Andreas i bakhuvudet. ”Enkelt löst säger han, spring fortare bara. Då kommer du snabbare till mål”.
Jag ökar. Först till 6:00 tempo och sedan till 5:30 tempo, sista två kilometrarna pressar jag ner skiten till 5:20 tempo och i sista långa backen vill varje atom av mig bli ett med naturen istället för att fortsätta springa.

I sluta av backen (med typ 200-300 meter kvar) skriker en yster Andreas ”bara spurten kvar!”. Han får en hyttande näve till svar. Han fattar vinken. 300 meter känns INTE som en spurt, det känns som en mara eller möjligtvis en fjällvandring med 40 kg packning men INTE som en spurt.

IMG_7152

Jag hasar på med ett löpsteg värdigt en dubbelamputerad schimpans men tar mig i alla fall i mål på höga 2.03.

För dagen nöjd, mest nöjd med att jag var ”ute för räkning” men klarade att vända det. Det bådar ändå gott för pannbenet i sommar 🙂

~ The end, for now…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: