Race Report – Jönköping IM 70.3 2017

Whoop whoop – dags igen att bege sig till det vackra Jönköping för lite simma, cykla och springa!

Anländer dagen innan och installerar oss på campingen. Fixar och donar samt handlar allt som vi (i vanlig ordning) glömt hemma. Likt traditionen bjuder så köps det typ alltid ett par sprillans nya simglasögon, gärna oprövad modell, dagen innan start. Dessa provar man sedan och utvärderar under pågående lopp.
Jag tänker alltid på Christian hemma i byn när jag gör sånt. Han skulle aldrig göra så – han är father of all förberedelser. Han skulle kunna tjäna en hacka på att hålla kurser för sådana som oss i Team Malakow 😀
Efter ett teamfoto på hela Team Cykelspecialisten så tar vi kväller.

team cykelspec

Snabbspolning fram i tiden. Dagen gryr och jag tvångsäter frukost, också det enligt tradition.
Bestämmer mig för att lite vilt ställa mig längst bak i 36 minuters-gruppen för simningen. Det visar sig vara ett bra val och jag simmar in på höga 36 min och kan därmed bocka av en klart godkänd simning.

Upp på cykeln och det trummar på. Har ingen jättedipp utmed banan (även om jag vill kräkas i den första långa backen, men det verkar de flesta vilja…) och ser att jag kan cykla på en ganska okej tid, sett efter mina förutsättningar. Ramlar in på 3:04-isch och känner mig väldigt nöjd med tanke på att banan inte är platt och på vissa ställen aningen otäck med långa utförsbackar. Hade en toppfart på 57 km/h, vilket om du frågar mig är asfort. Vinnaren i Frankfurt IM samma dag hade en toppfart på 90 km/h. Nåväl. Det är ju hans jäkla jobb liksom 🙂

Ut på löpningen och där står halva tjocka släkten och hejar, grannar är på plats och jag hör mitt namn ideligen ropas från alla möjliga håll. Det är varmt och jag vet efter snabba beräkningar i huvudet att sub 6 timmar är inom räckhåll.
Om jag bara håller ihop löpningen… Problemet är att kroppen vill kasta in handduken. Varje steg är fruktansvärt jobbigt och visste jag inte bättre hade jag svurit på att någon petat in blytyngder i mina dojjor. Jag sliter, sliter och sliter. Ena halvan av huvudet säger: "How about att du bara går lite, en liiiten stund. SNÄLLA!", den andra halvan svarar raskt "Näpp, går gör vi i vätskestationerna, det vet du och från det gör vi inga avsteg. Spring långsammare då. Det kan vara ok, men går gör vi bara i vätskestationerna (och möjligtvis i någon backe, men det pratar vi inte högt om sörru)".
Ingen pardon alltså och jag hasar på. Jag orkar inte ens le åt min fantastiska hejarklack som undrar vad jag springer runt och surar över egentligen…

När de 2,1 milen närmar sig sitt slut vågar jag inte ens titta på klockan. Känslan är att jag landar in någonstans på 6:05-6:10 och jag orkar inte ens öka sista 500 metrarna. För första gången på länge så tar jag ut besvikelsen i förskott. Det är dumt. Gör aldrig det. Det  värsta som kan hända är att du varit positiv i onödan om du nu inte skulle lyckas med ditt mål. Det har aldrig dödat någon.
Jag ramlar över mållinjen och tittar upp mot portalen (där allas tider kommer upp). 5:59:25. Halleluja! YES! Sub 6. Satan vad skönt!!!
Tyvärr orkar jag inte ens le nu och nedersta bilden sammanfattar hur pigg jag känner mig 🙂 MEN jag tar med mig en påminnelse om att inte ta ut nederlag innan de har hänt. Hellre positiv i onödan.

IMG_0208

IMG_0202

Tack för i år Jönköping. Vi ses kanske igen!

The end – for now.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: