Race Report – Kalmar Ironman 2017

Så var det dags igen. Torsdagen den 17/8 har kommit och det är dags att packa husvagnen för att rulla ner mot Kalmar.

Sub 13 timmar. Det är min magiska gräns för årets race. Jag tror att jag har det i kroppen men som vanligt har jag kanske inte tränat så strukturerat som jag borde. Men har man någonsin det? Tränat så strukturerat eller mycket man borde? Kunde man inte alltid gjort något mer? Ja, ja, det är dags nu i alla fall.

Dagarna innan själva starten blir stressig i år. Förra året hade vi inte barnen med oss och det blir nu märkbart att två stycken tävlingsnervösa föräldrar inte lirar med en över-energisk femåring. När farmor och farfar kommer på fredagen är det som en skänk från ovan. Tackar gud – du kanske finns i alla fall. Barnen springer Ironkids och på kvällen grillar vi och har det allmänt trevligt.
När det är sovdags dividerar vi (som alltid) om hur dags vi ska gå upp. Andreas vill gå upp fyra dagar i förväg medan jag tycker det räcker med en halvtimma eller så. Vi enas om ett mellanting och ställer klockan på ruggiga 04:45.

Mitt i en dröm om hur jag tappat all mina gels så ringer klockan. Känner mig förvånansvärt fräsch men är ganska sammanbiten. Det regnar ordentligt och jag ser framför mig hur vi står i våra våtdräkter och fryser kl 07:00.
Jag har förberett frukost till en hel tomtearmé och vi äter lika mycket som två kvalster, under total tystnad (oklart dock hur mycket kvalster äter och pratar i vanliga fall).

Andreas pappa skjutsar in oss till Kalmar och det slutar regna! Tack igen gud – nu finns du verkligen!
Vi pumpar cyklar och kollar påsar. Känner mig lugnare i år – nervöskissar heller inte 43 gånger eftersom jag lärde mig något förra året och inser att man inte behöver dricka obscena mängder vätska tre veckor innan race. Förra året kissade jag typ fyra gånger på 18 mil cykel. Det vill jag inte göra om.

IMG_5392.JPG

Vi promenerar ner till simstarten och byter om. Ställer oss mitt emellan 1:10 och 1:20 simmarna. Trampar lite nervöst och lyssnar sedan på nationalsången och Kenta’s ”Just idag är jag stark”. Jag känner mig inte stark. Bara oerhört ödmjuk inför kommande prövning. Det är en lång dag och det krävs inte så mycket för att orken ska tippa över på fel sida vågskålen. Det bästa med morgonen är att jag fått på Anderas ett par calf guards – det trodde jag fasiken aldrig. Snart springer han i tights till vardags också *tihi*.

IMG_0485

Off we go och det känns ok. Behagligt i vattnet och brillor utan imma. De läcker lite på vänster glasöga dock men eftersom jag inte orkar stanna andas jag bara åt höger, då rinner vattnet åt rätt håll när jag tiltar huvudet. Så kan man lösa det men det är antagligen inte rätt. Ja, ja, ingen kan anklaga mig för att slösa energi i onödan i alla fall. Simningen går ok hela vägen, så när som på några ryggklättrande strebers som tror de slåss om guldet. Fine! Jag fattar att det blir trångt när vi ska runda bojar men ärligt talat – ser de så jäkla illa att de måste simma över mig när vi simmar rakt fram. ”Kan man inte går över den, så får man väl gå runt den”. För helvete. Ok släpper det. There will always be översittare and översimmare in the världen.
Upp ur vattnet och sneglar på klockan. Rackarns, långsammare än förra året. Inte mycket men ingen bra start.

Växlar snabbt (för en gångs skull!) och ger mig ut på cykeln. Första biten rullar det på och den där blåsten som Andreas pratat om verkar han ha fått om bakfoten. Det ska han minsann få höra efter målgång *HA*. Roar mig med att räkna hur många förbipasserande som behöver ny tävlingsdräkt. En del har nämligen så slitna dräkter att man kan se nyansen på deras hår. I stjärten. Det vill man inte. Tur att det bara är en kort stund innan man faller tillbaka och avståndet är betryggande 12 meter igen. Ok – en lösning är ju att cykla så fort så att folk inte kör om…får jobba på den till kommande år.
Rätt som det är kommer en snubbe i likadan dräkt som jag. Man ser skåran! OMG! Syns den på mig också? Efter en vetenskapligt förankrad studie, där jag räknar antalet fusiondräkter med rump-genomskinlighet, kommer jag fram till att jag nog kan känna mig safe. Skulle ju kunna fråga någon som passerar men väljer att avstå. Det skulle ju kunna misstolkas på så många sätt.
Någonstans mitt i allt filosoferande så svänger vi av och helt plötsligt har jag full storm mitt i plytet. MEN FAN!!! Mina kycklingben pallar inte sånt här. Jag går ner på lilla klingan fram och försöker hitta rytmen. Rytmen infinner sig på stadiga 20 km/h. Lovely. Estimerad målgång är helt plötsligt söndag förmiddag kl 10:00… *suck*
En engelsman cyklar förbi och skriker ut svordomar, jag kan inte låta bli att le. När han ser att jag fnittrar brister vi båda ut i gapskratt innan han passerar och fortsätter sin resa…i stadiga 22 km/h…
Många med gröna band (förstagångsdeltagare) forcerar hårt i vinden och jag tänker stilla att de borde lugna sig, vi ska ju ändå springa en mara efter det här och vi har inte ens kommit igenom halva cyklingen ännu. Jag tar en energibar till från Umara och tänker att de smakar lite som kanelbulle, skulle vara gott med lite kaffe till bara. Och ett bra tv-program!
Cyklingen fortsätter i ömson sidvind och ömsom motvind. Jag följer min plan och tar det piano i motvinden samtidigt som jag försöker ligga på, det lilla jag kan och vågar, i medvinden. Ölandsbron på vägen tillbaka in mot Kalmar är ett kapitel för sig. I rasande 12 km/h och med kastvindar från helvetet swischar jag fram. Usch.
Efter dryga 6:40 får jag i alla fall äntligen kliva av cykeln. Jag har en strålande smärta från magen och ut i hela benen…shit…jag har ju inte pinkat sedan 05:45 i morse…springer in på toan. Det kommer inget. Inte en droppe. Till slut, efter en halv evighet och numera en estimerad målgång kring söndag lunch så lyckas jag äntligen kissa. Smärtan försvinner och jag ger mig ut på 42 km löpning.

Första milen rullar på och jag ligger kanske på lite väl mycket men jag känner mig så pass fräsch att jag chansar och kör på. Ser på klockan att sub 13 fortfarande kan gå om jag kan springa samma tempo som förra året. Det rullar på tills klockan ger upp. *ARRGGGHHH* Therese utan klocka är som Bill utan Bull eller Piff utan Puff. Mental härdsmälta och polsk riksdag i huvudet. Ok. Det finns bara en sak att göra. Jag bryter.
NEJ, såklart inte. Jag får helt enkelt springa de sista två milen så fort jag kan och vågar. Gå på känsla. Nyttigt. Utmana dig lite nu.
Jag pinnar på och springer i fatt två män. Vi kalkylerar lite tillsammans men min hjärna fungerar dåligt och jag känner mig som en icke-matematiker bland en bunt ingenjörer. Men vänta…så är det ju alltid! På jobbet alltså 🙂
Hur som helst så drar han en helt obegriplig uträkning som jag inte alls får ihop. Jag säger tack och pinnar vidare.
När det är dags för varv tre är det inte kul längre. Kissnödig och nu har jag svårt att få i mig just någonting alls i form av vätska. Går på toa och dricker cola samtidigt (jag vet, triathlon lämnar lite utrymme för självbevarelsedrift…). Sen skärper jag upp mig och bestämmer mig för att springa så hårt jag bara orkar den sista milen. Jag betar av de fyra första kilometrarna på sista varvet och försöker sedan öka enligt plan. Det funkar för jag springer om massor av folk som sprungit lika många varv som jag och jag hittar lite ny kraft. Publiken skriker ”Bra fart tjejen” och jag känner mig som Haile Gebrselassie. En gravid Haile, om det nu hade varit fysiskt möjligt, eftersom jag vaggar fram som om jag vore gravid i månad nio ungefär.
Jag kommer in på stadion för sista gången och får det efterlängtade tredje bandet på min arm. ”Njut av de två sista kilometrarna” ropar någon och det är exakt vad jag tänker göra! Det som sen händer är helt surrealistiskt. Helt plötsligt ser jag någon på gräset intill löparbanan som jag känner igen. Det är självaste Kaptenen från lumpen som år 2009 inspirerade mig till att testa triathlon. Det är liksom lite tack vare honom som jag ens skrev Ironman på min bucket list en gång i tiden. Jag skriker och tjoar att nu jäklar har jag gjort det, två gånger dessutom! Inser också på hans reaktion att han inte har en aning om vem jag är. Kan tyckas självklart så här i efterhand, han har väl haft ett par tusen rekryter genom åren. Så det kan gå. Men Stefan, om du ser det här så vill jag bara säga att jag faktiskt har haft dig som plutonchef och alltså inte bara är en komplett galen kvinna som gapar åt främmande män :-).
Lyckas springa resterande kilometer utan att antasta fler personer och får återigen springa målrakan fram och höra de efterlängtade orden. ”Therese, you are an Ironman”. Kikar upp på klockan och inser att jag klarat sub 13. Får ett litet ryck och liksom hytter med nävarna, som att jag vore förbannad. Jag vill dock förtydliga att det är en glädjeyttring (från en inte helt komplett galen kvinna då alltså). *woohooo*!

IMG_0491

IMG_0494

Duschar iskallt, eftersom jag måste kapa min tid med ett par timmar minst, om jag vill vara en av dem som får duscha i varmvatten. Vid mina sinnes fulla bruk hinner jag också ”tvåla” in hela kroppen, i balsam, innan jag märker att det inte känns som vanligt…
Sedan kör jag favorit i repris. Kräks. Så det står härliga till. I en påse med en alldeles egen kräkkompis. Han spyr i sin påse, jag spyr i min. Mellan spyorna pratar vi Ironman och vad vi ska göra annorlunda nästa gång. Jag tar tillbaka det jag skrev ovan förresten. Jag är nog inte helt frisk i skallen. Men fan vad kul jag har. Till och med mitt i spyorna hittar jag en polare. Det är Ironman mina vänner.

IMG_0488

Andreas baxar hem mig och medan han äter pizza somnar jag med jackan på. Klockan 01:00 vaknar jag och är hungrig. Då plockar jag fram lite kall pizza och njuter av tystnaden. I am an Ironman tänker jag. Hell yeah!

– The end. For now.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: