Race Report – Vätternrundan 2018

Så var det time. Time för försök nummer två att genomlida 300 km cykling runt sjön Vättern. Rundan är speciell av flera skäl och trots några längre pass i benen så känner jag mig högst osäker på utkomsten av bravaden.

Skäl nummer ett till detta grundar sig i att jag var tvungen att bryta i Hjo senaste gången. Den trötthet som jag kände då har jag aldrig någonsin före eller efter varit med om. Vad jag inte visste den gången var att jag var ca sex månader pre pacemaker och eventuellt pressade jag kroppen lite mer än jag borde gjort. Jag minns knappt skammens buss tillbaka till Motala och jag har bara vaga minnen av hur jag lyckades duscha och vänta in pappa och Andreas vid målet. Hur mycket jag än vet att att detta inte kommer att upprepas på samma sätt så har det suttit i huvudet ända sedan den gången.
Skäl nummer två får pappsen klä skott för. Han deklarerade att ”om jag nu ska köra Vättern med honom någon gång så är det hög tid att exekvera på det nu.”
Jag väljer att ignorera det faktum att min pappa kommer klå mg i cykling vid 98 års ålder och tänker att, vill han inte cykla fler gånger, så får väl 2018 bli året då demonerna ska övervinnas.

Dagen innan starten (som är 20:44 på kvällen för oss) så är det GALET på jobbet. Helt plötsligt är jag behövd överallt (fast jag inte mycket kan) och vid 17-tiden lyckas jag äntligen lägga mig på sängen en stund för att vila. Så mycket vila blir det inte och känslan, som brukar vara glatt pirrig innan lopp, infinner sig inte. Den stannar vid sammanbiten. Sammanbiten och uttorkad efter att ha glömt det här med vatten…

Väl framme i Motala så ska det strosas lite och pappas åtråvärda veterannummerlapp hämtas ut i folkets hus. Världen är liten och i utlämningen sitter styrelsekompisar från Saab Korpen och helt plötsligt inser jag att en DNF (”did not finish” för er som inte tillhör nördsegmentet) inte är att föredra om jag inte vill dö tykningsdöden på nästa styrelsemöte…

fullsizeoutput_8d5

Rätt som det är så inser vi att vi borde skynda oss och drar för att byta om. I omklädningsrummet träffar jag jordens ”goaste” dam som cyklar för tionde gången. Hon cyklar med brutet finger… hard core säger jag. Äsch svarar hon…
Vid starten träffar vi del av släkten (som uppenbarligen lider av samma självplågande drag som oss eftersom han också ska köra) men de startar inte förrän vid 02.
Kalkylerar lite snabbt att de rimligtvis inte borde hinna ikapp oss om nu inget oförutsett händer.

Starten går och det rullar på, perfekta förhållanden, varmt och gött tills *BANG*!
Ett slukhål på minst 4 meter i diameter (typ) och samtliga herrar som kört ner i hålet före mig är numera tenorer…själv får jag nöja mig med att försöka svälja ner äggstockarna till rätt plats igen under den kommande timmen. Nä förlåt. Min mamma blir så ledsen när jag inte kan hålla höjd på mitt skrivande. Fast nu är det ju redan skrivet och jag har inget suddgummi…*otur*

Sedan börjar Malakows klubbmästerskap i flest antal kisspauser på 300 km. I stort sett är någon kissnödig vid varje rastplats. Kisspaus = slätbulle och det dröjer inte så värst många mil innan jag inser att jag kommer behöva träna dagen efter Vätternrundan för att göra av med alla kalorier som jag nu sätter i mig…

Det känns bra i ungefär nio mil. Sen kommer permafrosten och jag dör inombords. Helt plötsligt är det jäkligt trist och med tanke på att klockan nu närmar sig halv ett så är jag dessutom rätt trött. Mitt i en backe hoppar kedjan av. Jag inser då att mina nya klossar på skorna sitter mycket bra. MYCKET bra. Så bra att jag nästan inte kan uppbringa kraft att få ur dem ur tramporna innan cykeln välter.
Det går, på en hårsmån, och jag slipper göra en praktvurpa redan efter en tredjedels stolleprov. Andreas kommer till undsättning och eftersom jag helt plötsligt glömt hur man sätter tillbaka en kedja får han hjälpa mig (samma fenomen hände på Tjejvättern men då fick syrran rycka ut…måhända ser vi ett mönster här…?).

Vi rullar på i kylan och mörkret. Jag tänker i höjd med Kaxholmen att det går som det går. Jag ser ingenting, känner inte mina händer och fötterna har knölat ihop sig i krampklumpar i cykelskorna. Pappa kan dessutom inte sluta tjata om hur förbannat varma hans fötter är i de nya skinande skoöverdragen…*argghhh*

Vi äter i ett tält i Jönköping och jag suckar uppgivet att det minst är 8 timmar kvar att cykla. Pappa ler och Andreas gäspar. Vi cyklar vidare.

Fram till Hjo går det ändå ganska bra. Vi landar in på 7:15 och jag är fortfarande inte ”sop slut” så att säga. Vi äter IGEN och fryser så vi skakar. Nu har pappas leende stelnat litegrann och Andreas stänger inte munnen mellan gäsparna. En liten klen tröst är den storskärm som visar alla cyklister som väntar på att starta i Motala…vi är åtminstone 17 mil före!

Solen börjar gå upp men vägrar värma oss. Det blir ljust i alla fall och när vi har nio mil kvar utbrister pappa ystert:

”Nu är det bara en vanlig jäkla träningsrunda kvar Tesan!”

Jag fattar att han försöker peppa men det ända jag kan uppbringa är ett grymtande. Jag är trött nu. Ofantligt trött. Det ända som inte är helt hemskt är faktisk rumpan. Till och med äggstockarna har landat in på rätt plats igen efter slukhålet.

I Karlsborg håller det på att skita sig igen vid avstigning och pappa och Andreas kan bara stilla se på när en storsvärandes Therese fortsätter förbi kontrollen och alla människor med foten fast i pedalen. Till slut får jag ur ”fel” fot och lyckas stanna utan att ramla även denna gång. De skrattar. Jag är sur och sneglar kärleksfullt på vepan med texten ”bryt”. Pappa inser vad som sker och kontrar snabbt med ett ”tänk inte ens tanken”.

Det går tungt fram till Hammasundet och där tar vi massage (som var allt utom skön) och pappa intervjuas i livesändning. Efter dagens 75:e slätbulle får jag glutenöverskott i hjärnan och tänker att ”nu är vi hemma” så mitt i en backe får jag totalt hjärnsläpp och cyklar på som en jäkla galning. Det håller…i typ fem km…sen rullar pappa upp bredvid och säger syrligt att ”det kostar på att rycka sådär i backarna”. Sen flinar gubbstrutten och glider förbi.

Sen är det slut. Benen svarar noll och jag plågar mig sista biten på darriga ben. Mitt i alltihopa inser jag att nattens kyla och trycket från klockan gjort att vänster hand svullnat upp till en stor knöl. Jag cyklar nu inte bara i snigelfart, jag ser också officiellt helt skräckinjagande ut…
Pappa och Andreas rättar till sina kläder och stoppar ner överdragskläderna inför målgång. Själv fokuserar jag mest på att synas så lite som möjligt med min ”crazy hand”.

Sen svänger vi för sista gången till vänster och rullar över mållinjen. Klockan stannar på 12:42, 135 slätbullar, 14 liter blåbärssoppa, 23 köttbullar, ett kilo mos, fyra gurkor, nio bananer, en plåt lasagne och otaliga enervit tabletter.

Upplevelsen som var så ångestladdad innan och så jävlig under tiden är nu helt plötsligt ytterligare en magisk upplevelse till samlingen.
Jag är glad att jag tog mig i kragen och genomförde min första Vätternrunda tillsammans med Andreas och min pappa (på hans 32:a Vätternrunda!).

IMG_1385

För det är ju det här som är livet väl?
Alla de upplevelser vi samlar tillsammans med de personer vi älskar mest i världen.

– The end. For now.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: