Race Report – Ironman Haugesund 2018

2000 höjdmeter. 2000 höga höjdmeter. Hjärtat slår frivolter bara jag tänker på det.
Så kan det gå när man impuls-anmäler sig till en Ironman utan att kolla in bansträckningen…

Visa efter förra årets ”det-funkar-ganska-dåligt-att-ta-hand-om-barn-med-tävlingsnerver” så lämnar vi i år telningarna hos farmor och farfar i Säffle innan vi på torsdagen sätter oss i bilen för att åka de 65 milen till Haugesund.
Resan går asbra ända fram till…Töcksfors. Sen lämnar vi Sverige och även civilisationen sett till vägnätet. Resan tar typ 10 timmar och en sunkig lövbit med sönderfriterad pommes får man till ett vrakpris av 300 spänn…*awesome*
Väl framme på hotellet är det mesta av den tråkiga resan glömt och nu börjar den där goa ”pre-ironaman-känslan” att dyka upp. Jag kan knappt sova när jag tänker på hur mycket onödiga prylar jag ska få frossa i när jag kommer till expot!

Dagen gryr och vi skippar på lätta ben till registreringen. Den går smidigt och efter det ska jag äntligen få shoppa loss på onödig gear!
Vi kliver in i hallen och ser export. Två klädhängare. Typ. Och en jävla massa badtofflor med rundade sulor. Svindyra och ashajpade.
Jag är redo att lämna walk over. Ska jag behöva pina mig igenom ett Ironman utan att ens kunna få göra av med pengar på onödig skit. Vi går och äter lunch. En burgare för vrakpriset 300 spänn…

Dagen D är åter kommen hur som helst och de där satans 2000 höjdmetrarna ska avverkas. Jag är kaxig som en myra på startlinjen och ställer mig långt bak på simningen.  Nya simglasögon såklart, det är sen gammalt!
Vi ska simma i ett U fram och tillbaka och vid rekandet av banan några dagar innan så insåg vi att det kanske inte skulle bli helt plätt-lätt att navigera.
Vi kör igång och min plan är att pys-mysa mig igenom simningen. Det gör jag verkligen och inte förrän attacksimmaren med Nordeuropas sämst inbyggda navigation gett mig en lavett för fjärde gången brister mitt tålamod. Mitt i en andning vrålar jag (och ja, jag vrålar) ”MEN för i HELVETE lugna ner dig, det är bra om ingen dör på simturen!!!”.
Han ser lite chockad ut och i en hundradels sekund undrar jag om jag gett honom hjärtstillestånd. Sen börjar han simma lite trevande igen och håller sedan ordning på sina händer resten av simturen. *häxan surtant in da house*

IMG_1450

In för växling! Ägnar trekvart åt att rensa gummipluttar från konstgräset mellan tårna. Inser att jag inte kommer lyckas och tänker att de helt enkelt får trivas i strumporna istället.
Ger mig ut på cyklingen och tar det extremt lugnt eftersom jag vet vad som väntar. Första sex milen rullar på lättare än förväntat och jag tar vatten i varje station och fyller på i flaskan fram.
Eftersom jag är vän av ordning och struktur förväntar jag mig att andra också är det (heeelt ologiskt, jag vet!). Av den anledningen så förutsätter jag också att ordningen på langningen av energi följer samma struktur på alla stationer. Så…vid Aid station nummer två tar jag en flaska (på samma ställe där de stationen innan serverat vatten), fyller på vätskebehållaren fram, sparar slatten och häller den enligt gängse rutin över huvudet. Det är…sportdryck i falskan.  *Fanfar*. Jag är nu alltså en saltsockrad mandel med typ 12 mil kvar att cykla. Dessutom har jag fördärvat mitt vatten och har bara energi i alla flaskor. *Svordom*.

Jag cyklar på och lyckas reparera mitt misstag vid nästa Aid station. Är vid gott mod när jag ger mig ut på de sista nio milen och tänker att det här ska nog inte bli så svettigt ändå.
Så. Fel. Jag. Hade.
Det går upp, lite till upp och så mycket till upp. Jag sliter som ett djur och när jag får släpp i en kurva på väg ner så blir jag rädd också. Nu snittar jag 12 km/h uppför och 12 km/h nerför. Ni kan nog räkna ut vid det här laget att min cykeltid inte kommer att bli min biljett till Hawaii direkt…
Efter 14 mil kommer helvetesbacken som race directorn varnat för. Jag är ungefär 3 meter upp i backen när jag ligger på min lättaste växel. Backen är 1,5 km lång… Hur fan ska jag reda ut det här?
Plötsligt ser jag en snubbe som går. Han har totalt gett upp. Hängt cykelskorna på tempopinnarna och går där mitt i vägen. Jag kan inte gå tänker jag, det får kosta vad det kosta vill. Jag flåsar värre än en brunstig tjur och norrmännen skriker som besatta:
”Kom igen nu Therese, du klarar det här!”
Plötsligt är jag på sista etappen av Tour De France och jag tar i så blodkärlen i pannan krullas. Tillslut kommer jag upp och jag unnar mig att stanna vid vätskestation för att kunna fylla alla flaskor ordentligt. Tjejen bakom bordet frågar om jag är trött.
Här måste jag nu fråga er om ni någonsin ramlat och det har gjort ont som satan men ni svarar ändå att ni är ok om någon frågar? Exakt typ så gör jag här i detta nu.
Jag svarar helt sonika: ”Nja, sådär”. Alltså. På riktigt. Efter 14 galna mil, med knän som vibrerar likt kastanjetter, svarar jag ”Nja, sådär”…

Ok, vi rullar på. Mil 14-17 går ok och jag börjar se ljuset i cykeltunneln. Problemet är bara att min batalj med helvetesbacken satt sina spår i låren. Varenda slakmota känns som Mount Everest (säger jag raljant utan att ha en anings om hur det känns, lite självbevarelsedrift har jag kvar i kroppen så berg bestiger jag inte!).
Plötsligt kommer en man från en korsande cykelbana och ska åt samma håll som jag. Han cyklar på en treväxlad herrcykel och nu inser jag vad som håller på att ske. Han håller på att köra ifrån den sockersaltade mandeln på sin rosa Argon…och herre gud…tänk om någon ser oss nu!?! Jag svinar i med mina allra sista krafter och lyckas hänga av honom tillslut.
När jag kliver av cykeln dryga milen senare känns låren lika lovande som två påsar skit…

På riktigt så överväger jag nu att bryta. ALLA cyklar är redan tillbaka i sina ställ och jag är långt ner i betongfundamentet och gräver efter ork. Jag får på mig skorna i alla fall och hasar iväg. Det går otroligt sakta men efter typ fem km så känner jag faktiskt att det ändå kan gå. Löparbanan har den dåliga smaken att även den vara kuperad men jag håller ett stabilt, om än lågt, tempo.
Jag möter Andreas, han ser lite ut som Bambi på speed och hejar glatt. Den jäveln har 2 km kvar att springa…jag har 37…men jag är inte bitter…

Tiden flyter på i något slags vakuum och jag roar mig i vanlig ordning med en massa obskyra funderingar.
Speakern vill göra high five med alla som springer förbi och jag kan bara tänka varje gång att han inte har en aning om vad som finns på våra händer efter ett antal timmar på språng…hoppas han är vaccinerad…

Plötsligt står Andreas där efter 32 km och filmar mig. I mitt huvud premierar jag honom för hans fina insats i loppet, i verkligheten låter jag som världens mest missunnsamma fru när jag talar om för honom att man minsann inte får lov att persa när man typ inte tränat ordentligt…tur att han är förstående den däringa värmlänningen!

Efter 40 km  står Andreas där igen och håller upp telefonen med face time samtal från mamma och syrran. Jag får bara prata så länge Andreas orkar springa med bredvid men jag hinner i alla fall tala om vilken vidrig cykling jag just utstått och ge dem varsin virtuell puss.
Jag struttar de sista två kilometrarna till mål och känner en galen lättnad när jag för tredje gången får springa mattan fram och konstatera att jag är en Ironman!

fullsizeoutput_98a

Andreas står redo och på coach’s order trycker han i mig energi för att jag ska försöka undvika att spy denna gång efter målgång.
Jag ska inte tråka er med detaljer men låt oss säga att experimentet inte riktigt föll väl ut…

IMG_1471

MEN! Who care’s – I am a God damn Ironman x 3!

– The end, for now.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: