Race Report – Långserud Triathlon 2018

Små ”bya-triathlon” är helt klart det roligaste som finns. Man glider dit och stämningen är alltid så där skönt avslappnad. Att vi dessutom glider dit med varsin treväxlad cykel med fotbroms gör det hela ännu mer soft.
Jag tror banne mig att det är första gången som jag åker till ett triathlon med utrustning som faktiskt matchar min förmåga! Gud…låt det aldrig hända igen…
Mitt motto är ju (och förblir): ”Är man inte snabb får man vara snygg”
Ska nog be coach att lägga upp träningen baserat på hur snygg jag kan tänkas bli i tävlingsdräkt istället för styrka och uthållighet. Undrar om de är pepp på den idén…?

Väl framme på parkeringen, aka åkern, så sneglar alla människor på vårt biltak och ler sådär lite snett.
”Jahaja, tänker de. Där kommer Stockholmarna med sina rymdcyklar och tror att de ska kunna köra i vårt rullgrus. Oj, oj, oj vilken show det kommer bli…”
Men NÄHÄ sörreni! Vi har fått inside information av en teamkamrat och är väl förberedda för Långseruds svindlande rullgrus! HA! Dessutom är vi från Mjööölby!!!
(Ovan är helt klart hopdiktat, läsa tankar är jag fortfarande rätt kass på trots att jag tid till annan lägger väldigt mycket tid på att just fundera på vad andra tänker…men till mitt försvar försöker jag hotta till en annars ganska blek entré här).

IMG_1520

Starten går och av någon outgrundlig anledning så tänker jag att om jag nu har en cykel som matchar min förmåga så ska jag definitivt simma…lååångt över min förmåga… Gärna icke uppvärmd också, det verkar vara en strålande idé.
Så det gör jag. Jag vevar som om vattnet brann och eftersom vevandet innebär att jag tappar 99,9% av den lilla simteknik jag har så sväljer jag också halva sjön på färden.
But it pays off – jag är enligt utsago första dam upp ur vattnet, vilket även det kan vara hopdiktat eftersom utsagon kommer från min far som gärna vill att jag ska vara glad.

Nåväl – lungorna värker och jag får sladd i rullgruset med min treväxlade Sjösala direkt från start. Jag trampar som en vettvilling och låt mig säga så här…tre växlar är något begränsande och kadensen i nedförsbackarna ligger troligtvis på runt 200 rpm (googla om du inte tillhör nördsegmentet…). Att inte kunna trampa samtidigt som man växlar visar sig också vara lite av en utmaning när man vill trampa lättare uppför. Ett antal dödsskrik blev det under resan när jag glömde detta fenomen…

Cyklingen blir en bister historia på det stora hela och det känns som att alla cyklar om mig. Jag sliter och damsadeln fullkomligt planterar sig i rumpan (på ett inte helt bekvämt sätt). Anordningen fram på cykeln, som i normala fall ser till att svärföräldrarnas hund kan transporteras säkert på cykelturen, hotar med att skallra sönder. Vad ska det bli av detta?!?

Ungefär en evighet senare är det dags att ge sig av på löpningen. Tänker att nu kan det inte bli värre och en medioker placering kan alltid skyllas på cykeln! Skönt!
Då kommer första uppförsbacken. FAN. Plötsligt minns jag!
AHHH det här är ju exakt varför jag varje år talar om för mig själv att jag INTE kör sprintdistans. Det är ju så IN-I-HELVETE-SATANS jobbigt!!!
Genomlider resterande kilometer och jagar faktiskt ikapp två tjejer som jag passerar innan målet tornar upp sig (vi skiter i att nämna tjejen som sprang om mig, känns oviktigt i den här rapporten…).

Jag ramlar in på en helt ok tid som 13 av 34 damer eller något åt det hållet.
Blodsmak i munnen och återigen lovar jag mig själv, inga mer fruktansvärda sprintdistanser!
Då meddelar mormor Måna att Andreas vann! Jahapp…där gick det här med att skylla på cykeln åt helskotta. Jävla Andreas. Hur fan kan man vinna på en treväxlad cykel som är typ 30 år gammal!?! Varför gör han alltid så här mot mig… han och hans jäkla pannben…
Oh ja, förresten! Ni vet det galna tilltaget i simningen. Det fick tant sota för i en vecka innan axelpartiet återhämtade sig och förlät mig…

IMG_6816-1

Mamma Anita deltog också i årets upplaga av Långserud och gjorde en strålande insats i värmen! Hon meddelar efter tävlingen att hon nu lägger tridräkten på hyllan och avslutar sin triathlonkarriär efter två lopp.
Vi tycker att hon varit en färgklick för sporten och hoppas att hon fortsätter sin karriär som supporter!

– The End, for now…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: