Race Report – Jönköping IM 70.3 2019

Efter första semesterveckan, som mest innehöll regn och blåst, så styr vi nu kosan mot Jönköping där jag ska köra (läs genomlida) Ironman 70.3 Jönköping. Efter en vår med sporadisk träningsmängd har jag inga värre förhoppningar.

Vi landar in fredag kväll och konstaterar att det hittills är en mycket sval sommar. Vädret som till en början skulle ge 13 grader, regn men vindstilla på tävlingsdagen säger nu istället uppåt 16 grader, inget regn men lite blåst. Känner mig glad över det. Slippa regn blir fint. Jag har nämligen ett antal hang-ups på saker:

  • Ett av dem är att cykla uppför, det är tungt.
  • Det andra är att cykla nedför, det är läskigt.
  • Ett tredje är att addera regn till nummer ett och två vilket ger en redan ganska medioker cyklist ett rejält handikapp i form av fobiskt rädsla.

Adderar du blåst också är det bara som en liten ”icing on the cake”. Men ok, vädret säger inget regn. Jag håller tummarna så att knogarna vitnar.

Det regnar HELA natten innan tävlingen. Vi har en husvagn som är toppen på alla sätt, förutom möjligtvis detaljen att vi sover i en ”överslaf” väldigt nära taket. Regnet kvantifieras gånger tusen (minst!). Ni som läst min blogg tidigare vet dessutom att jag sällan överdriver i mina texter. *harkel*.
Jag kan inte sova. Alls. Om jag inte sover (eller äter för den delen) är jag ingen ”happy wife”. Efter 10 år som gifta vet Andreas det och går snällt ner mitt i natten för att bädda underslafen istället. Då älskar jag honom lite extra mycket faktiskt.
Lagom tills han bäddat klart (jag vilar i överslafen under tiden för jag har ju viiiktigt race  i morgon *asg*) så slutar det typ regna. Eller inte slutar men lugnar sig i alla fall. Då somnar Andreas, han snarkar. Ridå jävla ner. Ingen sömn i natt alltså.

Klockan ringer 07:00. Vägrar kliva upp tidigare på min semester. Tvingar ner en keso efter att ha blivit inspirerad av Johan Lindebrink’s ”ta en tub risgrynsgröt, klipp ett hål, tryck i dig två munnar, kasta skiten och kör sen bara”.
Känner mig inte alls lika ”bad ass” som Johan men tänker att det får duga för en tvåbarns-morsa med en kropp sargad av tyngdlagen.

Framme vid starten regnar det. DET SKA INTE REGNA!!! Jävlar vad sur jag är. Det är kallt. Jag har simmat totalt 1500 meter denna säsong och nu ska jag kliva ner i 16-gradigt vatten för att sedan komma upp i 13 grader och regn!!! Det kan inte finnas någon gud. På riktigt.
Under tiden jag står och väntar på att få komma ner i vattnet tänker jag att min våtdräkt blivit stor på något sätt. Jag lär ju inte gått ner i vikt sedan förra veckan…den är inte trasig heller. Ser helt ny och fin ut… Men på riktigt Therese!?! Jag har tagit Andreas våtdräkt. Tur att jag inte gifte mig med någon som är två meter lång… Typ inte mycket att hetsa upp sig över dock. Om två minuter ska jag simma… Vi är så sjuuukt grymma på förberedelser  i min familj…

44 minuter och 30 sekunder senare får jag äntligen sluta simma. 8 minuter långsammare än förra gången i Jönköping. Jag dör inombords och vill bara vika av till Espresso House och trycka en stor Latte med karamellsmak. Tyvärr saknas hål i kravallstaketet och jag orkar inte klättra.
Efter jordens sämsta simning tänker jag att jag kan hämta upp mig lite på växlingen. Inte. Växlingen tar 12 minuter. Dels var jag tvungen att pudra näsan och efter det fick jag för inget i världen på mig tri-dräkten igen. Inget. Tills slut kliver jag ut halvnaken (med allt som tyngdlagen orsakat) och ber helt sonika en funktionär att hjälpa mig med eländet. Hon ser måttligt road ut men gör det i alla fall. Förstår inte varför hon såg så besvärad ut. En dreglande, halvgalen kvinna som kommer utstormande från en baja-maja med kläderna på halv stång…vad är det för udda med det…?
Förutom haveriet med kläderna så tar jag med mig påsen från T1. Hela påsen. Hur är jag skapt? Får vackert springa tillbaka hela vägen i cykelskor och hänga upp den på sin plats igen… Note to self: Måste lära mig ta på mig cykelskorna i farten istället. Det är livsfarligt att springa i dem…

Ut på cykel då. Börjar med fail. Vattenflaskan fram hänger och dinglar men sugröret neråt. Jag fattar ingenting men lyckas mecka tillbaka den på något sätt efter att ha stannat till efter cykelbanan (här tappade jag nog säkert 30 min på min cykeltid *lovar*).
I övrigt finns inte mycket att säga om cyklingen. Hamnar bland ganska mycket folk och det blir lite sick-sackande och svärande över de som inte fattar att triathlon är en INDIVIDUELL idrott och inget jävla cykelstall som är ute och tränar… Nåja, nog om detta. Inser ganska snart att detta inte blir banrekord och efter cirka fyra mil kommer dessutom en go liten hagelskur. Jag tror min kroppstemperatur är nere och vänder på typ 20 grader.
Synd faktiskt att jag blev tappad i golvet som liten så att jag inte inser att man kan ta med sig kläderna UR T1 påsen UT på cyklingen för att slippa frysa. Att det liksom är därför de ligger där. I påsen. I T1. Med undantaget att ta HELA påsen då förstås, den bör istället hänga kvar…*nobelpriset nästa*
Ja, ja till slut har det gått nio mil och solen lyser nu på oss i all sin prakt. Dags för löp.

Gör en något bättre växling och har utvecklat så pass mycket intelligens och finmotorik de senaste tre timmarna att jag nu kan ta på mig min tri-dräkt själv efter näspudring nummer två. *Applåd till mig*. Ligger numera på en treårings mentala kapacitet. (Förlåt om jag förolämpar en och annan treåring där ute i världen nu).

fullsizeoutput_e1b

Håller stenhård koll på klockan och har bestämt mig för att försöka ligga på 5:45 tempo så långt tyget håller. Hittar en fantastisk rygg efter 3 km och bara biter mig fast i hans tempo (som av en händelse är 5:45). Efter dryga milen är min dragkämpe trött. Jag också. Försöker bita i och pinna på men kroppen svarar som en bakfull sköldpadda på neråt-tjack och jag får se mig besegrad. Håller ihop det hyfsat och klarar 6:00 tempo till slut.

fullsizeoutput_e1c

Jag tar mig slutligen i mål men tyvärr så uteblir känslan som brukar infinna sig. Istället maler IM Köpenhamn som ett gruskorn i skon. Om drygt en månad ska jag ta mig dubbelt så långt. Trots tyngdlagen och nyvunnen artros i nyckelbensleden. Jag bävar.

MEN som vanligt har jag världens bästa crew med mig som hejar och stöttar. Det kan jag inte klaga på!

img_3139.jpg

– The End, for now…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: