Race report – DNF Ironman Köpenhamn 2019

Kan man skriva en race report på en DNF? Efter lite övervägande tycker jag att man kan det. Jag upplevde ju i alla fall skiten i typ tio timmar så någon liten anekdot ska jag väl kunna kräkas ur mig (du kommer fatta längre ner i texten varför just det ordvalet passar så himla bra här…).

Uppladdningen inför årets fulla Ironman har väl (i vanlig ordning) inte varit värst optimal. Ganska lusig faktiskt om jag ska vara ärlig. Men så är det ju varje år för mig så ni börjar väl bli vana antar jag 🙂

Nytt för i år skulle i alla fall bli energiplanen. Tidigare har jag inte riktigt haft någon plan och dessutom haft ett aber med att ALLTID kräkas efter målgång. Visserligen träffar man mycket nya kompisar på ”kräkarbänken” utanför medic-tältet men jag skulle gärna hinna prata med några andra efter målgång också…SÅ i år hade jag testat att bara inta flytande energi på IM 70.3 i Jönköping och det testet förflöt med bra resultat.
Så nu jävlar! I år ska jag inte kräkas på fulldistansen. *whoop whoop*

Dagarna innan avresa kantas av diverse cyklstrul.
Andreas åker till Västervik och dränker sina växlar (som tydligen inte förstår hur mycket en pool i ramen ökar värdet på en cykel…eller var det på en fastighet? Blir osäker nu…). När han lyckats lösa det (även om just jag tyckt att det hade varit ganska komisk om han tvingats cykla singlespeed över 18 mil *asgarv*) så var det min tur…förmodligen för att jag tänkte en så elak, men ganska komisk, tanke…
På något magisk sätt har min växelförare skevat till sig och allt är kris typ dagen innan avfärd. Jag hanterar det lugnt och sansat, som ett hungrigt spädbarn ungefär.
Pappa kommer och det löser sig tillslut. Jag är nu en mätt bebis…

IMG_1745

Off we go och dagarna innan söndag förflyter lugnt (på riktigt alltså!).
Dagen D. Igen. Börjar bli ett par stycken vid det här laget…
Med rätt våtdräkt dagen till ära (lånade som bekant Andreas våtdräkt av misstag i Jönköping. Kom på det tre minuter innan start…) så står jag nu redo i rätt kö. Hoppas på typ 1:15 i simtid och ställer mig således i den kön. Ca 07:30 får vi gå i vattnet och det tar tre sekunder för mig att braka ihop med den bröstsimmande snubben som på riktigt tror att han simmar som en gud. Han gör inte det, han simmar som en jävla snigel på valium. Med yviga spasmer. Hans jävla fötter är överallt och han vevar som satan. Jag svär och sluggar tillbaka allt jag orkar. Bra ”anger management” ändå det där simmet på Ironman…
Gasar på lite och hittar bra flyt trots immande brillor (som såklart är helt nya och totalt oprövade eftersom jag tappat mina två dagar tidigare…). Känns fasiken riktigt bra till och med och när jag börjar simma ifatt badmössor av ”färgen” före så inser jag att jag nog simmar helt ok. Klockan stannar på 1:10 och jag tänker att idag är det min dag. Sub 12:30 here I come.

Jag behåller den känslan i ganska exakt tre mil på cykeln. Sen övergår känslan i illamående. Som en liten stund senare resulterar i en praktspya (som jag är ganska säker inte helt missade killen bakom…men han får skylla sig själv som låg för nära…).
Ok tänk, tänk, tänk. Vad gör jag nu…? Jag beslutar mig för att fortsätta enligt energiplanen, slå av på takten och hoppas att det ger med sig. Det gör det. Inte. Alls.
Jag tar energi, spyr. Tar energi, spyr. Jag bryter efter första varvet tänker jag. Det här kommer inte att funka. Vid varvning 90 km står klockan på typ 3:06…men FAN. Det kan ju bli en helt ok cykeltid med mina mått mätta. Hmmm…om jag ger mig ut på varv två så har jag inget val. Då fullföljer jag cyklingen och sen kan jag bryta. Drygt tre timmar till har jag i mig. Lätt. Let’s go!
Jag sliter helvete andra varvet och en kille åker upp bredvid och klappar mig på ryggen ”Are you ok”? säger han sådär medlidsamt. Jag hatar förstås sånt och svarar väl ungefär lika trevligt som en dörrvakt på anabola att ”YES! Why shouldn’t I be???”. Sen vänder jag bort huvudet och lägger dagens femhundratolfte spya på min fina rosa cykelram. Blänger lite på honom igen och sköljer sedan munnen och ramen med vatten. Han cyklar vidare utan ett ord…undrar varför…? *skäms nu när hjärncellerna återvänt*

In till växling. Nu skiter jag i det här. Vad är klockan? Fan igen. Det kan fortfarande bli pers. Måste prova springa lite. En kilometer bara eller två…
Benen väger 4235 kg stycket och jag är helt slut. Jag går och hasar mig fram om vartannat. Tvingar i mig energi. Spyr i papperskorgar, blomsterrabatter, lite rakt ut också för att vara ärlig. Ok. Efter ett varv kliver jag av tänker jag. När varvet har gått finner jag mig själv fortsätta. Jag mår nog lite bättre nu väl? Det är ju bara liiite kvar nu (omdömet funkar sådär vid det här laget, 25 km är ju ganska långt egentligen…).
Vid 18 km får jag inte bestämma själv längre. En sjukvårdare stoppar mig i kontrollen och låter mig inte passera. Jag har frossa, är blå om läpparna och i ärlighetens namn inte riktigt med i skallen. Jag ser ut som tavlan skriet i ansiktet ungefär…
Jag debatterar vilt med sjukvårdaren att jag kan vila fem min och sedan fortsätta. Han ler och säger bara nej. Nej. Nej. Nej.
Jag åker skammens transport till medic-tältet och medan Andreas talar om för dem att jag är svårstucken hinner de sticka mig 8 gånger. Det känns som jag just kastats från filmen Castaway rakt in i en av Saw-filmerna. Andas djupt säker de. Joho tack! Prova agera nåldyna själv få du se hur jävla djupt du vill andas *hmmppff*.
Lugnet lägger sig, jag får tillbaka lite färg och helt plötsligt är allt jag hör ett evigt upprepande från speakern… ”NN, you are an IROMAN, NN you are an Ironman”…FAN! Jag vet att det bara är en enda tävling, jag vet att det finns annat i livet som är så jävla mycket viktigare, jag vet att hälsan går före allt. Jag vet allt det där. Men just där och då är jag så jäkla besviken…och kanske är det ändå det som gör att vi självplågare gång på gång står på startlinjen. Redo att ge distansen och kroppen exakt så mycket den tål. Just denna gång vann distansen men var så säker, jag kommer tillbaka!

IMG_1746

PS. Jag kräktes inte EFTER målgång detta år. Alltid något 😉
(Fast vid närmre eftertanke så återgår jag nog hellre till det…)

– The End. For know.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: